Rökningens kostnader och intäkter 1/2

Rökningens kostnader och skadeverkningar är ett populärt ämne att diskutera i de svenska tyckarkretsarna. Riksdagsledamöter från i princip alla riksdagspartier vill bekämpa tobaksbruket, och i vissa fall förbjuda rökning helt.

Varför får då också förment borgerliga människor för sig att de måste bli sina undersåtars politiska herdar, som vänligt men bestämt vallar in människor i rätt folkhälsofålla? Svaret är att rökning inte bara är skadligt för individen, utan för samhället i stort. Det finns externaliteter.

Rökningen kostar sjukvården pengar, gör att människor inte jobbar lika mycket som de annars skulle göra och så vidare. Lite våld och tvång är legitimt då det skulle ”vara samhällsekonomiskt effektivt eftersom kostnaderna [av rökning] i Sverige för produktionsbortfall och sjukdom har beräknats till 30 MRD kr”, som ett antal riksdagsledamöter uttrycker sig. Att tänka i termer av att det etiskt goda per definition är det som maximerar innehållet i statskassan är så klart fullständigt befängt. Det är vad Per Schlingmann skulle kallat ”nya utilitarismen”; där budgetöverskott ersatt lycka som målvariabel. Som sagt: befängt.

Men var kommer då kostnadsberäkningarna ifrån? You guessed it: Folkhälsoinstitutet. 2004 släppte institutet en rapport som slog fast att rökningen kostar samhället 26 miljarder kronor om året. Hur fördelar sig dessa kostnader?

1. Sjukvårdskostnader (slutenvård, öppenvård och läkemedel): 2,17 miljarder kronor. FHI tittar på hur mycket det kostar att behandla människor med ett antal sjukdomar som har ett samband med rökning, och genom att använda skattningar av rökares överrepresentation inom dessa sjukdomar, samt antalet rökare och tidigare rökare, får man fram hur mycket extra rökare kostar jämfört med icke-rökare.
2. Produktionsbortfall pga mortalitet eller permanent sjuklighet: 6,09 miljarder kronor. FHI beräknar hur många levnadsår som går förlorade i sjukdomar med koppling till rökning och försöker avgöra hur stor del av dessa kostnader som beror på rökning. Detsamma gäller permanent sjuklighet/förtidspensionering.
3. Produktionsbortfall pga tillfällig sjuklighet: 18 miljarder. Den här siffran, som utgör 70 procent av de totala kostnaderna, räknar inte FHI fram själva. I stället presenteras den i några korta stycken, och är direkt kopierad av en annan studie. Detta faktum är så klart anmärkningsvärt i sig.

Det finns otaligt att säga om FHI:s metoder. Exempelvis antar FHI att alla människor i arbetsför ålder som dött till följd av rökning, om de inte rökt, hade varit fullt sysselsatta till medellön (vi vet att det finns arbetslöshet, och att rökare generellt tjänar mindre än icke-rökare). Vidare antar man att all hushållsproduktion upphör vid sjukskrivning; att alla som är sjukskrivna är sängliggande och inte ens klarar av att laga mat till sig själva. Det verkar… inte helt troligt.

Men det viktigaste är, som Bastiat konstaterade, ofta det vi inte ser; det som FHI valt att inte ta upp. Listan kan göras lång, men de viktigaste punkterna är följande:

1. Skatteintäkter till följd av rökning.
2. Minskade pensionsutbetalningar till följd av för tidig död.
3. Uteblivna sjukvårdskostnader i sjukdomar rökaren annars skulle drabbats av.
4. Mer realistiska antaganden

Skatteintäkter
Enligt Beräkningskonventionerna för 2012 väntas cigarettförsäljning i Sverige ge upphov till 8 597 miljoner kronor 2012 utan den beslutade skattehöjningen. Enligt budgetpropositionen för 2012 kommer nämnda skattehöjning ge upphov till ytterligare 613 miljoner kronor 2012.

Totalt kommer försäljningen av cigaretter under 2012 alltså att inbringa 9 210 miljoner kronor till statskassan genom skatteintäkter.

Pensionsutbetalningar
Tabell 13 i FHI:s rapport säger oss att vi varje år förlorar 49 659 män till rökningsrelaterad dödlighet, varav 7 290 skulle vara i arbetsför ålder. Antar vi att resten skulle vara pensionärer, och multiplicerar detta antal med genomsnittspensionen för män visar det sig att vi därmed varje år sparar 6 547 miljoner kronor i uteblivna pensionsutbetalningar.

I tabell 14 visar FHI att 40 617 levnadsår för kvinnor går förlorade, varav 4 579 skulle kunna ha använts till arbete. Gör vi samma antaganden som ovan, men använder den genomsnittliga pensionen för kvinnor, visar det sig att rökning ger besparingar på pensionsutbetalningar på ytterligare 3 941 miljoner kronor.

Hittills har vi alltså kunnat visa att rökningen bidrar med intäkter/besparingar om 19,7 miljarder kronor. I del två ska vi se om vi kan skramla ihop ytterligare några miljarder till rökningens pluskonto. Tills dess:

Ett samtal med en antiliberal

Följande typ av diskussion har jag gått igenom ett otal gånger. Jag lyckas aldrig komma fram till vad min diskussionspartner egentligen tycker. Någon som har en aning om vad de menar?

- Är du för våld i andra fall än i självförsvar, för att förhindra mer våld eller för att avbryta pågående brott?

- Nej, självklart inte. Jag är pacifist och vill ha fred.

- Hur kan du då vara något annat än nyliberal? Nästan all statlig styrning av människor bottnar ju i hot om våld från statsmakten mot den som inte anpassar sig: den som inte vill betala skatt, den som röker en jolle och den som anser sig ha rätt att anställa vem hon vill i sitt företag.

- Men, herregud. Att vi ska ha en skattefinansierad välfärd, motverka droger - som faktiskt är farliga för människor! - och bekämpa diskriminering är sådant som vi beslutat tillsammans och demokratiskt.

- Men alla har ju inte gått med på det?! Det finns ju avvikare, som ju de facto tvingas följa majoritetens vilja under hot?

- Men det är ju ändå en majoritet som är för!

- Så du tycker per definition att det som en majoritet är för också är moraliskt rätt? Om en majoritet är för slaveri, då är du för slaveri?

- Självklart inte, det bryter ju mot de mänskliga rättigheterna!

- Finns några absoluta mänskliga rättigheter? Givna till människan av vem? Gud?

- Nej, det är sådant vi kommit överens om tillsammans i FN!

- Eh... Så du använder en politisk kompromiss mellan majoriteter i olika länder för att motivera varför majoritetens makt är rätt? Det låter lite... som ett cirkelresonemang.

- Ja, men vafan. Det är klart att det finns begränsningar för vad man får göra. Man får inte kränka människor.

- Men vem är det som har rätt att definiera vad som är legitim politik för majoriteten att besluta om?! Majoriteten själv?!

- Nja, inte riktigt.

- I mina öron låter det som att du är för allt majoriteten är för, så länge majoriteten tycker typ som du.

- Men orka. Du har ideologiska skygglappar på dig. Det går inte att prata med dig.

- Nähä. Synd.

Den islamofientliga hatideologin

Som så många andra människor som inte skulle kunna sägas tillhöra verklighetens folk har jag läst Ali Esbatis krönika om dåden på Utöya och främlingsfientlighet. Den var intressant och läsvärd, men inte helt övertygande.

Esbati konstaterar att det finns många rasistiska stolpskott på såväl gator och torg som på det världsomspännande datanätet interwebs. Det är sant. Och det är ett problem för de av oss som vill se ett öppet samhälle med fri rörlighet över gränser, och där de enskilda problem som följer av dagens invandring diskuteras och löses på ett konstruktivt sätt.

STOPP!

Läste ni vad jag skrev? "Problem som följer av dagens invandring". Så får man inte skriva enligt Esbati, för då är man en nyttig idiot för "den islamofientliga hatideologin" och dess företrädare. Esbati har till och med en check-lista för att kolla av om man befinner sig i den onda, psykologiska spiral som leder ner mot främlingsfientlighet och hat. Den går i princip ut på att man förväxlar enskilda muslimer, islam som religion och etnicitet. Esbati har en god poäng i att sådan sammanblandning omöjliggör all typ av nyansering och leder raka vägen till oresonlig generalisering.

Men från en känslomässigt gripande berättelse om oskyldiga som mördas, till påståenden som nästan alla kan hålla med om växlar Esbati därefter upp. Han hävdar att det finns en kontinuerlig funktion som tar som sin utgångspunkt en människa som anser att vi måste kunna debattera invandringens för- och nackdelar, eller att det finns kulturella förklaringar till olika delar av samhällsutvecklingen, som leder raka vägen till terrorattentat à la Breivik.

Esbati försöker sig på att hävda att han inte vill censurera debatten. Men hur ett initialt ogiltigförklarande av vissa människors åsikter kan vara "motsatsen till censur" förblir för mig en gåta.

Jag ser det så här: Det är helt legitimt att vara ointresserad av förklaringsfaktorer med argumentet att inga generella mönster någonsin får ligga till grund för hur en enskild individ behandlas. Bara för att jag är man betyder inte det att jag slår min partner; bara för att jag äter onyttigt och tar en och annan cigg betyder inte det att jag kommer bli sjuk oftare än er andra; bara för att jag är löntagare betyder det inte att min arbetsgivare exploaterar mig. Därmed skulle jag kunna argumentera för att jag inte vill ha mansskatter, folkhälsofascism eller särlagstiftning för att gynna fackförbund. Och eftersom inga strukturella analyser kring mäns våld mot kvinnor, hälsoeffekter av kosthållning eller arbetsgivares behandling av sina anställda kan legitimera ingrepp i det enskilda fallet blir också förklaringarna i sig tämligen ointressanta.

Men jag har också respekt för de som vill förstå och förklara olika skeenden i samhället. Det är ett faktum att män begår lejonparten av våldsbrott, att det finns riskfaktorer som gör det mer troligt att en individ drabbas av ohälsa och att olika ekonomiska institutioner påverkar lönernas och vinsternas respektive andel av produktionen.

Esbati formulerar sig som om han per definition är emot strukturella analyser av kulturer, religioner och invandrares effekt på statsfinanserna. Men alla som följt Esbatis karriär vet att om det är någonting som han egentligen tycker om är det analyser av strukturer och att måla med breda penseldrag. Arbetarklassen är väsensskild från borgarklassen, och därför behövs det klasskrig. Män är strukturellt överordnade kvinnor och därför behövs feminism. Västvärlden är imperialistisk och därför behövs antiimperialistisk kamp. I den aktuella artikeln, som argumenterar mot blind generalisering, hinner Esbati också med att beskriva hur det finns en allmän och icke-personlig diskriminering från den breda massan och att det företrädesvis är högerpartier som ger utrymme åt främlingsfientlighet. Två påståenden som inte rör enskilda människor eller förövare, utan mer allmänna mönster som han uppfattar.

Vissa av hans analyser håller jag med om, andra inte. Men Esbatis huvudproblem är och förblir följande: Hur ska man kunna legitimera generaliseringar av män, överklassen, amerikaner och sverigedemokrater, samtidigt som man ogiltigförklarar och förkastar generaliseringar av vissa typer av invandrare eller vissa kulturer?

Om Esbati hade haft tur så skulle svaret kunna varit att de generaliseringar som Esbati själv ägnar sig åt är relevanta och signifikanta, medan den typ av generaliseringar som de som diskuterar kultur och invandring använder sig av inte är det. Så är dock inte fallet. Det finns otaliga artiklar som visar hur olika rättstraditioner kan påverka länders utveckling under lång tid, att invandrare från vissa områden utgör större kostnader för statskassan än andra, att kulturell sammansättning påverkar människors attityder, att invandrare är överrepresenterade i brottsstatistiken och så vidare.

Jag har i grunden respekt för såväl den ultraindividualistiska hållningen att generella mönster är irrelevanta, som den mer vanligt förekommande åsikten att också imperfekta men generella förklaringsfaktorer kan vara intressanta att ha koll på. Vad jag däremot har problem med är den inkonsekvens som Esbati ger uttryck för, där vissa (av honom godkända) generaliseringar hyllas medan likvärdigt breda analyser kring kulturers effekt på samhällsutvecklingen ogiltigförklaras redan innan de hunnit debatteras.

Esbati hävdar att de av oss som någonsin funderat i banor kring hur invandringen kan göras mer lyckosam - och därmed implicit antar att dagens system för invandring är imperfekt - är nyttiga idioter för högerextrema krafter med direkt koppling till terrordåd. Det är en allvarlig anklagelse. Själv tror jag att det är människor som, lik Ali Esbati, vill tysta ner debatten redan innan den startat som spär på människors politikerförakt och därmed skapar utrymme för populister.

Jag kan mycket väl ha fel, men då ser jag gärna att det framkommer i ärlig och öppen diskussion; inte genom nedtystande och skuldbeläggande.

Ökade utsläpp

Tidigare denna månad publicerade Naturvårdsverket siffror som visar att Sveriges utsläpp av koldioxid ökade under 2011. Det fick den famösa Supermiljöbloggen att skjuta ut sig i omloppsbana. Man anklagade till och med Naturvårdsverket för att försöka mörka utsläppsökningen.

Vad är det då som har hänt? Well, 2009 minskade utsläppen av växthusgaser rekordmycket. Ledde det till en hyllningskör från Supermiljöbloggen, där man prisade den borgerliga regeringens kompetens? Nej. Anledningen till de stora utsläppsminskningarna var nämligen den svikande konjunkturen, något som Supermiljöbloggen var snabba att påpeka.

Men om man ansåg att siffrorna från 2009 inte var resultatet av en viss miljöpolitik, borde man inte öppna för möjligheten att inte heller 2010 års siffror är styrda av politiken utan av andra orsaker? Det verkar rimligt, med tanke på att den ekonomiska återhämtningen 2010 nämns som en av tre huvudförklaringar till utsläppsökningarna. De två andra förklaringarna var den ovanligt kalla vintern samt att ett antal kärnkraftverk stod stilla, vilket i sin tur gjorde att fossileldade reservkraftverk togs i bruk.

Är man kärnkraftsvän kan man argumentera för att utsläppsökningarna visar vad som händer om vi inte har kärnkraft. Är man kärnkraftsmotståndare kan man i stället hävda att förra året visar att kärnkraften inte alls är så driftsäker som dessförespråkare säger.

Hur som helst, tittar man på utsläppen sedan 1990 ser trenden ut som följer:



Trots att vi blivit många fler invånare, trots att vi blivit mycket rikare och trots att utsläppen i början av 1990-talet påverkades av en kraftig finanskris så har utsläppen minskat. Och tror man, som Supermiljöbloggen, att politiker är ansvariga för all utveckling av utsläpp så kan man konstatera att utsläppen 2010 var lägre än under något år med rödgrön regering sedan 1990. Tittar man på utsläppen per person så ser utvecklingen ut som följer:



Visst finns det enormt mycket mer att göra, men att förklara utsläppsminskningar med att det är ekonomins fel/förtjänst, medan utsläppsökningar per definition är de onda borgarnas fel känns inte helt seriöst.

Friheten att inte bli kränkt

Inslag skriver, som vanligt, tänkvärt. Denna gång om utvecklingen i Egypten, som ser ut att bli en tydlig illustration av hur hoppet om den arabiska våren sakta vissnar och dör. Jag reagerade på en intervju som refereras i inlägget, där Eric Trager från The New Republic intervjuat ett antal av det muslimska brödraskapets företrädare.

På frågan om de kommer tillåta icke-muslimer att kritisera Sharia svarar de alla nej. “'It’s not allowed for Christians to come and say that the sharia is wrong,' said Abouel Fotouh. 'They are not specialists.' Mukhtar agreed. 'There is no ultimate freedom, because your freedom ends at the freedom of other people,' he told me. 'And if I humiliate things that you respect, I violate your freedom'."

Åsikten att allt som en person inte tycker om kränker dennes frihet är tyvärr vanlig även här hemma. Karikatyrer får inte ritas, diskriminering får inte förekomma och obehagliga politiska åsikter ska kvävas med våld och förbud. Egypten är, tyvärr, på väg att visa oss exakt vilket mörker som den typen av hokus-pokus-definition av frihet leder till.

Bäst från Musikhjälpen

Uppdatering

Detta förtjänar hedersomnämnande:

Rikardiansk ekvivalens i Sverige

Som en kul grej försökte jag replikera resultaten från grafen i förra inlägget för Sverige genom SCB:s sektorräkenskaper. Resultaten är på årsbasis.



Vi ser samma mönster i Sverige (korrelationskoefficienten är -0,83); när staten skuldsätter sig börjar den privata sektorn spara.

Staten spenderar - hushållen sparar

Via Johan Norberg såg jag för några dagar sedan följande bildspel från BBC, där ekonomer väljer ut sin favoritgraf från året. De flesta visar grafer över hur statsskuldsräntor i olika länder skjuter i höjden och hur sannolikheten för att samma länder ska konka ökar. Men det var bilden nedan som jag fann mest intressant:



Vad bilden visar är alltså hur den privata och offentliga sektorn har varierat sitt sparande över tid. Ekonomen Richard Koo, som valt ut grafen, konstaterar förvånat: "This goes against everything we were taught at university, it goes against everything that the text books say, as ordinarily this should be a time to borrow money."

Eh... Jag vet inte vad Koo har för böcker, men jag uppfattar grafen som ett klockrent exempel på rikardiansk ekvivalens. Den kritiska fråga som teorin ställer till keynesianerna är följande: "How is it possible that society merely by the device of incurring a debt to itself can deceive itself into believing that it is wealthier?"

Skuldfinansierade stimulanspaket kommer behöva betalas tillbaka i framtiden genom skattehöjningar och/eller utgiftsminskningar. Rationella hushåll inser detta, vilket gör att när staten belånar sig så börjar hushållen spara för att förbereda sig för framtida återbetalningar. Därav det nästan perfekt inversa förhållandet mellan den offentliga och den privata sektorn som grafen visar. Bara människor helt utan förmåga att blicka framåt skulle gå på myten om att stimulanspaket är gratis pengar som skapas ur tomma intet och som aldrig kommer behöva betalas tillbaka.

Finns det då empiriska belägg för teorin? Kanske.

Ask om narkotika

Via Alfred hittade jag följande intervju med Beatrice Ask (BA), genomförd av Tomas Ramberg (TR). Ett kort utdrag:

TR: Den svenska narkotikapolitiken är ju internationellt sett sträng; ”narkotikafritt samhälle är visionen”. En grupp svenska forskare på det här området har gett ut en bok som heter ”Narkotika – Om problem och politik”

…

TR: Dom konstaterar att förvisso är det få som har prövat narkotika i Sverige till följd av den här politiken, men vi har ändå lika många tunga missbrukare som EU-genomsnittet. Och vi har fler per capita än en del som brukar betecknas som narkotikaliberala länder, som Holland till exempel och Tyskland. Men dödligheten är större hos oss i Sverige; att människor dör av knark är i Sverige dubbelt så vanligt som EU:s genomsnitt enligt de här siffrorna. Hur bra fungerar den här hårda politiken?

BA: Den är väldigt framgångsrik, därför att den innebär att färre människor dras in i missbruket relativt sett och det är bra.

TR: Om dubbelt så många dör, varför är det framgångsrikt?

BA: Ja, därför att dö är inte den enda effekten som kan komma utav missbruk.

TR: Men det måste nästan vara den värsta?

BA: Nja, du kan säga så här: Om du vill ha en liberal narkotikapolitik, vilket en del förordar, då kan vi tänka oss att man får röka marijuana och hasch fritt. Det får väldigt allvarliga skador. Folk dör inte omedelbart, men de blir ganska såsiga i huvudet och får andra medicinska problem och sociala problem.

Ja... hur skulle det se ut om folk var såsiga i huvudet i stället för att dö. Hemska tanke. Hon erkänner också att det inte finns någon egentlig forskning som visar på politikens effekter. Därutöver hävdar Ask att droger är jättedumma eftersom de är en del av en ”allvarlig kriminalitet”. Well, det är för att du kriminaliserat dem!

Kombinationen av hårda straff på brott som saknar offer och låga straff på våldsbrott är något av det värsta jag vet.