Till de rika ländernas försvar

I mitt förrförra inlägg vände jag mig emot bilden att Afrika är fattigt på grund av att västvärlden är rik. Men, invände då genast några, det är väl ändå så att just nu - när ett nytt klimatavtal förhandlas - måste de rika länderna hjälpa de fattigare att minska sina utsläpp och anpassa sig till de klimatförändringar som är oundvikliga? Även om det är afrikanernas eget fel att de är fattiga är ju behovet av hjälp akut!?

Jo, så kan det säkert vara. Argumenten för att de rika länderna ska hjälpa de fattigare är välkända: De rikare länderna har släppt ut mer växthusgaser historiskt, de fattigare länderna är de som kommer att drabbas hårdast och de fattigare länderna är, just på grund av sin fattigdom, mindre rustade att själva klara av den utmaning de står inför. Det finns dock argument som pekar åt andra hållet, men som tyvärr inte hörs lika ofta. Några exempel (hämtade ur CUF:s klimatrapport):

För det första kan man notera att kravet på att länder som släppt ut störst mängd växthusgaser historiskt automatiskt ska ta störst ansvar kräver att man har en ganska konstig syn på rättvisa och skuld. De människor som idag bor i de rikare länderna var nämligen inte födda när utsläppen på allvar accelererade, i samband med den industriella revolutionen. Att hävda att dagens generationer i de rikare länderna bör betala för tidigare generationers misstag är ett rättsfilosofiskt ställningstagande som vi inte är vana vid; släkten, snarare än individen, är den enhet som man vill ställa till svars. Om någons farfar var en tjuv, men inte hann straffas innan sin död, är det få som hävdar att dennes barnbarn ska få avtjäna straffet i stället. Men vad är det egentligen som skiljer frågan om skuld i klimatfrågan från detta enkla exempel?

För det andra har den absoluta lejonparten av alla utsläpp från de rika länderna gjorts under entid när de varken var olagliga eller deras skadliga effekter kända. Om man inte visste att det man gjorde var skadligt, och det heller inte var olagligt, är det då rätt att straffas retroaktivt?

För det tredje är det, precis som jag skrev i mitt tidigare inlägg, troligt att de rikare ländernas snabba ekonomiska utveckling har gynnat de fattiga länderna enormt mycket. Har de rika ländernas utveckling haft en positiv eller negativ nettoeffekt för de fattiga länderna? Min personliga gissning är att fördelarna vida överstiger nackdelarna, men oavsett vilket kan man fråga sig varför de rika länderna ska betala för de negativa effekterna av sin utveckling om de inte samtidigt får betalt för de positiva effekterna.

För det fjärde kan man notera att den enda egentliga anledningen till varför fattigare länder släpper ut mindre växthusgaser per capita än rikare länder är att de är just fattigare. Hade de varit lika rika som USA och länderna i EU hade deras utsläpp i själva verket varit klart högre per capita än EU:s och USA:s. Det beror på att de har en klart högre utsläppsintensitet, alltså utsläpp per BNP-enhet, vilket innebär att de helt enkelt är sämre på att hushålla med energin. Anledningen till att deras verkliga utsläpp är så pass låga är alltså endast att de är fattigare, inte att de bryr sig mer om miljön. Varför är då detta en intressant observation?

Låt oss fortsätta med liknelsen vid ”vanliga” brott: Det är få som tycker att det är någon större moralisk skillnad mellan två personer som gör sitt bästa för att mörda någon men där bara den ena lyckas. Båda ville ju begå mordet – vari ligger då den moraliska skillnaden? Detsamma kan sägas gälla utsläpp. Kina och Indien vill knappast vara fattiga. Hade de fått chansen att växa lika snabbt som västvärlden hade de antagligen tagit den, och då hade de med största sannolikhet släppt ut (minst) lika mycket som USA och EU. De fattigare länderna har alltså sällan eller aldrig varit moraliskt mer högstående än någon annan och de har inte medvetet valt att släppa ut mindre än de rikare länderna. Att de då skulle ha en moralisk rätt att kräva att de rikare länderna betalar för något som de fattiga länderna ville göra, men misslyckades med, är långt ifrån självklart.

Ett femte argument är att det faktum att de fattigare länderna är de som riskerar att drabbashårdast om ingenting görs inte behöver vara ett argument för att de ska anstränga sig mindre. Enligt klassisk ekonomisk teori bör de snarare få anstränga sig mer, eftersom deras betalningsvilja för att undvika klimatförändringar kan antas vara högre.

Det finns om sagt starka argument som talar för att fattiga länder bör ålägga ett mindre ansvar, men att kräva att de rika länderna ska offra sig på klimatets altare i någon form av självutplånande "ansvarstagande" är vare sig legitimt, önskvärt eller genomförbart.

Tips

Idag var jag var på seminarium om nationalekonomernas roll i samhället. Medverkade gjorde Mats Lundahl, Lars Calmfors, Stefan Fölster och Lena Westerlund. Hela härligheten kan ses på Timbros hemsida.

Känsliga läsare varnas

Via ett utmärkt inlägg av Ingerö hittade jag den här artikeln; afrikanska länder (eller snarare: deras ledare) har fått för sig att det är vettigt att kräva fem procent av de rika ländernas BNP årligen, plus 400 miljarder dollar som en julbonus här och nu. Ok… Dags för några sanningens ord:

Det är inte de rika ländernas fel att de fattiga länderna är fattiga. Var det supertrevligt med kolonialism? Nej. Men är det huvudförklaringen till att Afrika till stora delar är en kontinent präglad av diktatur och fattigdom? Nej.

Ett lands institutioner är viktiga förklaringar till huruvida landet i fråga är fattigt eller rikt. Och det verkar som att kolonial bakgrund kan vara en av förklaringarna bakom vilka institutioner ett land har.

Men begreppet koloni rymmer en mycket bråkig skara länder. Alltifrån USA, Australien och Nya Zeeland till Ghana och Elfenbenskusten är före detta kolonier. Vissa av dem är idag mycket rika, andra mycket fattiga. Vilken typ av koloni man varit spelar alltså stor roll för vilka institutioner man ärvt. Bland annat kan nämnas att brittiska kolonier verkar ha ärvt ett juridiskt system som placerar större vikt vid privata äganderätter än franska kolonier, vilket än idag har gjort att före detta brittiska kolonier har en högre levnadsstandard.

Men betyder det att länder som för generationer sedan blev utsatt för en oförätt kan ge upp och nu, långt senare, kräva ersättning för dessa oförätter? Nej. Man kan erkänna att ett kolonialt arv kan påverka ett lands institutioner och därmed dess välstånd, men ingenting hindrar ett land som är missnöjt med sina institutioner att ta sig i kragen och ändra dem. ”The best thing a society can do to increase its prosperity is to wise up”, som Mancur Olson uttrycker saken. Ett klassiskt exempel är Ghana och Sydkorea. Ungefär samtidigt som Ghana blev självständigt 1957 reformerade Sydkorea sin ekonomi. Då var de ungefär lika fattiga, idag är skillnaden milsvid:

Andra exempel på länder som tagit tag i sina institutionella problem är Tyskland, som i slutet av 40-talet gick från en totalitär kommandoekonomi till en fri marknadsekonomi och blev Europas ekonomiska draghäst och Kina, som efter Maos död togs över av Deng Xiaoping och inledde ett ekonomiskt reformarbete som är på väg att göra dem till världens största ekonomi.

Än mer absurt är det att tro att dagens rika länder blivit rika genom exploatering av fattiga. Ofta var det snarare än kostnad att finansiera dessa stora imperier, som till karaktären var mer statusprojekt än vad de var ekonomiskt lönsamma investeringar.

Att Afrika inte är rika har de sig själva att skylla för. Och de främsta bovarna i dramat är just de inkompetenta ledare som nu vill att någon annan ska betala för deras inkompetens.

När det gäller huruvida de fattiga länderna tjänat eller förlorat på att andra länder varit rika kan man också betänka följande:

40 procent av alla afrikaner äger en mobiltelefon. I de afrikanska länderna söder om Sahara har sju procent av befolkningen tillgång till internet. I de nordafrikanska länderna är den siffran drygt 40 procent. Var någonstans har denna teknik utvecklats? På vilka marknader har priset pressats så att dessa produkter nu kan köpas även av fattigare länder? Och hur stor andel av de mediciner mot HIV/AIDS, malaria och andra sjukdomar som afrikaner använder har skapats av amerikaner eller européer? Och om vi går än längre tillbaka i tiden: Är det troligt att Afrika skulle ha elektricitet och förbränningsmotorer om de rika länderna inte upptäckt/utvecklat dessa?

Dessutom gör vår rikedom att vi kan köpa afrikanska varor för runt 150 miljarder euro varje år och våra företag och universitet bidrar med kunskap som afrikaner (och alla andra för den delen) kan tillgodogöra sig gratis. Till allt detta kommer såklart de hundratals miljarder dollar som pumpats in i den afrikanska kontinenten via bistånd från OECD-länderna.

Det är alltså ett axplock av vad Afrika har tjänat på de rika ländernas rikedom. Vad man däremot har skapat åt sig själva är ett företagsklimat som är världsledande när det gäller tid och kostnad för att importera och exportera varor, ett samhällsklimat där det inte är ovanligt att mer än 90 procent av kvinnorna omskärs och där en karta över hur fria länderna är ser ut som följer:

Sist men inte minst kommer en karta över hur fria de afrikanska ekononomierna är, hämtad från Heritages Economic Freedom of the World:

Hmm... Jag undrar: Kan det möjligen vara så att om man förtrycker sitt folk, politiskt såväl som ekonomiskt och socialt, ökar det risken att det går skit för det egna landet? Ja! Och eftersom många afrikanska länder gör just detta, förtrycker sitt eget folk, så är det faktiskt heller inte så konstigt att det går just skit.

I stället för att gnälla sig till sömns varje natt borde de afrikanska ledarna ta sig i kragen och erkänna att Afrikas misär hade varit större om det inte varit för de rika ländernas rikedom och att de enda som kan hjälpa Afrika ur fattigdom är afrikanerna själva.

Krig och fred

Obamas tal vid fredsprisceremonin igår förtjänar faktiskt att ses i sin helhet. Mina tre favoritstycken följer nedan. Först beskrev Obama krigets historia; en ganska mörk historia. Men, Obama såg ändå positivt på utvecklingen sedan kalla kriget generellt:

"The cold war ended with jubilant crowds, dismantling a wall. Commerce has stiched much of the world together. Billions have been lifted from poverty. The ideals of liberty and self-determination, equality and the rule of law have haltingly advanced."

Friedman själv skulle kunna ha skrivit dessa ord. En sammankopplad värld, via frihandel, resande och utbyte, är en av de starkaste garantierna för fred. Men, tillade Obama, krig som sådant är inte omoraliskt per definition:

"I face the world as it is. ... For make no mistake, evil does exist in the world. A non-violent movement could not have halted Hitler's armies. Negotiations cannot convince al-Qaida's leaders to lay down their arms. To say that force may sometimes be necessary is not a call to cynicism, it is a recognition of history."

Och sist, men inte minst, uttalade Obama några sanningens ord om USA:s historia:

"In many countries, there is a deep ambivalence about military action today, no matter the cause. At times, this is joined by a reflexive suspicion of America, the world's sole military superpower. Yet the world must remember that it was not simply international institutions - not just treaties and declarations - that brought stability to a post-World War II world. Whatever mistakes we have made, the plain fact is this: the United States of America has helped underwrite global security for more than six decades with the blood of our citizens and the strength of our arms. The service and sacrifice of our men and women in uniform has promoted peace and prosperity from Germany to Korea, and enabled democracy to take hold in places like the Balkans. We have borne this burden not because we seek to impose our will. We have done so out of enlightened self-interest - because we seek a better future for our children and grandchildren, and we believe that their lives will be better if other peoples' children and grandchildren can live in freedom and prosperity."

Talets budskap kanske kan sammanfattas i denna mening: "I understand why war is not popular, but I also know this: the belief that peace is desirable, is rarely enough to achieve it."

Bra!

Skärpning anbefalles!

Jag kanske missade något, men gick inte den här nyheten väldigt många centerpartister förbi? Eller försökte man bara tiga ihjäl siffrorna? När väljarnas förtroende för partierna i ett antal olika frågor mäts hamnar Centerpartiet bland de tre sämsta på 11 av 16 områden (däribland Lag och ordning, Sveriges ekonomi, Sjukvård, Skolan och Jämställdhet). Man är bara topp tre i en av dessa 16 områden (regionalpolitik, ett område där man är just trea, efter M och S).

På miljöområdet kommer Centerpartiet på fjärdeplats, efter bland annat moderaterna; endast 9 procent tycker vi har den bästa miljöpolitiken.

Min slutsats blir följande: Centerpartiet suger.

Min lite mer nyanserade slutsats blir följande: Centerpartiet är inte bäst på något. Och ingen röstar på någon som är halvbra. Faktum är ju också att vi inte ens uppfattas som halvbra, utan riktigt jävla dåliga, på alltför många områden. Nu är det dags att på allvar släppa "vi ska ha en centerpartistisk statsminister"-tankarna och ägna sig åt hardcore fokusering på några få utvalda områden; förslagsvis miljö och arbetsmarknad.

(Att folk inte tycker om ett partis politik betyder självklart inte att man har objektivt fel, men det är ändå ett problem om man har ambitionen att faktiskt få makt och kunna genomföra sin politik.)

Se undersökningen här.

Uppdatering
Som kontrast till Centerpartiet kan man titta lite på Miljöpartiet, som det ju hajpas en hel kring. MP är sämst eller näst sämst på tio av 16 områden (bl.a. Arbetslöshet, Sveriges ekonomi och Sjukvård). Man är tredje sämst på ytterligare fyra områden (bl.a. Skola och Jämställdhet). På alla utom två områden innehar man alltså någon av de tre jumboplatserna. Men - och det här är ett viktigt men! - på miljöområdet är man överlägset bäst: Man har 37 procent, jämfört med tvåan Moderaterna, som får 13 procent.

Knock out!

Miljöpartiet är i princip sämst på allt. Men på miljö är man jävligt bra. Och det räcker ganska långt. När man väl har ett inarbetat förtroende i en fråga bör det också vara enklare att expandera och öka sitt förtroende i andra frågor. Försöker man skaffa sig bredd direkt är risken däremot hög att man, precis som Centerpartiet gjort, bara uppfattas som otydlig och helt och hållet ointressant.

Uppdaterin II
Låt mig också förtydliga: Det spelar självklart ingen roll om man är bäst på en fråga som ingen bryr sig om. Därför är det ingen idé att försöka få förtroende i frågor som rör... well, hur man på bästa sätt klubbar sälungar.

Detta faktum, att ett hårt nischat parti är beroende av att den valda nischen fortsätter att vara relevant, ska självklart inte heller glömmas bort. Om hela klimathotet skulle visa sig vara en stor bluff (och nej, jag säger inte att så är fallet; det är bara ett exempel Helge!) så är det klart att Miljöpartiets jumboplaceringar i alla andra kategorier kommer att göra att deras stöd rasar. Men även om man tar denna risk i beaktande tror jag att ett hårdare fokus är av godo, av den enkla anledningen att alternativet är att man långsamt kvävs till döds i ett stort medievakuum.

Coolt!

Gratis sex till alla deltagare vid toppmötet i Köpenhamn. Det lovar sexarbetarnas intresseorganisation i en protest mot kommunen, som uppmanat mötesdeltagarna att hålla sig borta från bordellerna. Att kritisera och motarbeta en laglig verksamhet ses inte med blida ögon från sexarbetarna själva, varför motattacken lanserats. Coolt initiativ! Säger också något om vems intressen det är förbudsivrarna kämpar för; inte är det sexarbetarnas i alla fall.

Se debatten om sexköpslagen från igår (kvalitetsvarning utfärdas...).

Byggnads och elektrikerna åkte dit

2,7 miljoner kronor i skadestånd. Det är vad fackförbunden Byggnads och Elektrikerna får betala till lettiska Laval, som man med hjälp av olagliga stridsåtgärder krossade i Vaxholm för några år sedan. I mina öron låter skadeståndet väldigt lågt, särskilt med tanke på att två miljoner var för rättegångskostnader, men det viktigaste är att det tydligt slås fast att det var facket och vänstern som hade fel och vi andra som hade rätt.

Som bonus finns det nu 2,7 miljoner kronor mindre som facket kan pumpa in i sin politbyrå, den rödgröna Vänsterkartellen...

Uppdatering
Den fackliga lobbybloggen Utiskt från ett tak svarar på ett sätt värdigt facket; genom att måla en måltavla över ett porträtt på Urban Bäckström och i aggressiv ton konstatera att "nu är det slut med den artiga tonen. Nu går vi på person." Härligt...